De känns som en evighet som om det aldrig tar slut, stundvis tror ja att man kan bli sjuk att man trillar av linan åt fel håll....den man balanserat på i över niomånader med ett konstant lidande men med ett hopp större än man trodde man hade, de sliter på stjälen de sliter på psyket de sliter på hälsan och mest av allt sliter de på hoppet......sakta försvinner tron på att de strax är över.......man börjar tro att någon medvetet straffar en........de svider i mig då ja hör kvinnor berätta om deras underbara graviditeter själv hade ja varit överlycklig om ja under dessa 41 veckor kunnat få två hela dagar av just den känslan, utan att behöva känna blodet rinna i halsen och gallan fräta sönder mina tänder, att få ligga och läsa njuta av tiden utan att behöva vrida sig i plågor över det ständiga illamåendet som inte ens lämnar en i fred om natten.

Jag längtar efter mitt liv då ja njuter av frukosten, går och tränar och pumpar upp pulsen till max för att sedan lämna gymet med en känsla av total frihet, ja längtar efter att få susa genom skogen i full galopp ja längtar efter känslan av att må bra att vara tillfreds att kunna uppskatta det jag har, att få planera morgondagen med iver att få längta efter varje ny dag tillsammans med hela min familj.....